söndag 21 januari 2018

2-year celebration

Godmorgon söndag! Ännu en dag med strålande vinterväder. Idag ska jag ägna precis hela eftermiddagen åt mina hästar, känner verkligen att jag har försummat dem. Före det ska jag fixa lite här hemma och förhoppningsvis lämna in den sista uppgiften för höstens sista kurs. Alltså KÄNSLAN när man trycker på submit - obeskrivligt.

Igår firade jag och Johan vår tvåårsdag. Ja, vi är sådär töntiga och har ett specifikt datum för när vi ansåg att vi blev tillsammans. Jag har emellertid inte det blekaste minne av hur detta faktiskt gick till (don't tell him) men att det skedde den 22/1 2016 är tydligen skrivet i sten. Hmm. Eftersom den 22a är på en måndag och faktorer som pendling och heltidsjobb gör det tämligen besvärligt att hitta på något mysigt en måndag bestämde vi oss för att fira årsdagen igår istället. Vi gjorde inget märkvärdigt - ingen trip till NYC eller så - men bio och middag på stan var helt perfekt för vår ambitionsnivå. Solsidan-filmen skulle vi se och sedan skulle vi äta middag på Sällskapet i Skövde. Enkelt, eller hur? Borde inte vara så mycket som kan gå fel? Oh but wait, det är ju paret chaos vi pratar om.

Jag stressade hem från stallet, fixade mig på 30 minuter blankt och vi satte oss i bilen tio minuter försenade. I bilen bad Johan mig ge honom något i sin påse - jag rev runt, hittade en varm colaburk, ger honom den varpå jag får ett irriterat "men finns det inget ANNAT i påsen???" och jodå, där låg en present! Till mig! Behöver jag förtydliga att jag älskarrrrrr presenter?


...vilket visade sig vara världens finaste örhängen! Kolla ba:


Herregud alltså, mina Glitter-örhängen kan ju slänga sig i väggen...

Vi anländer till Skövde. Vi sladdar in på Sandtorget, stressar ur bilen, jag vänder mig om mot Johan och han säger "du har tappat ditt ena örhänge". Say WHAT? Jag börjar snurra runt i panik och leta leta leta - inget örhänge. Lycka till att hitta ett litet örhänge i snö och grus på en stor parkering... Jag sliter av mig sjalen, kappan, väskan, allt - inget örhänge. Vi springer runt en stund som yra höns utan resultat. Vid det här laget har bion redan börjat. En diskussion om huruvida vi ska skita i den eller inte uppstår. Tillslut bestämmer vi oss för att återuppta letandet efter bion och börjar kubba dit. Vi hinner precis in i salongen när det börjar räkna ner 3....2....1...., slänger oss ner på våra säten med jackor och popcorn överallt. 

Johan har kollat upp att bion skulle vara slut kl 19 och därför bokade jag bord till 1930. När vi går ut från salongen efter filmens slut, småfnissiga över allt kaos, och kollar till på klockan, visar den... 19:45. Helvetes jävlar. Återigen springer vi över hela stan och in på Sällskapet med andan i halsen. 


Enda normala bilden jag fick på mitt sällskap där han inte såg helt stelopererad ut i ansiktet (dvs hans go to-min när en kamera åker fram). Med det alternativet till hands tar jag hellre en suddig bild. Oavsett, här är han - mannen i mitt liv.

Jag tog regnbåge med broccolipuré (fast det visade sig vara potatispuré med bitar av broccoli i. Inte riktigt min definition av broccolipuré. Då ska det väl åtminstone vara majoriteten broccoli i purén? Oh well), forellrom och picklade gulbetor. Ett glas Cava till det.


Och Johan trugade på mig en liten dessert. Inte överdrivet söt, fint upplagd och väldigt fräsch. Precis i min smak!


Efter detta hade oturen vänt och efter en halvtimmes krypande i snön på sandtorgsparkeringen med mobilens ficklampa hittade jag äntligen, äntligen det satans jävla örhänget. Johan hade gett upp för länge sen, men har jag gett mig fan på något så ger jag mig inte förrän jag får som jag vill. En bra egenskap ibland, faktiskt. Gud nåde dig örhänge om du försvinner igen. Nu blir det straffkommendering i skrivbordslådan minst en vecka så du får tänka över dina synder. 

Vi pratade efteråt om att den här kvällen verkligen representerar oss som par. Det är stressigt, saker händer, det blir tumult och totalt kaos. Men på något vänster så löser det sig ändå alltid i slutändan. 

Well. Man har ju sällan långtråkigt i alla fall. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar